Studsmattan är nerplockad

Har precis duschat. Något jag inte har skrivit än är att vår studsmatta har varit uppe tills igår. Vi borde ha tagit ner den för länge sedan, men vi har inte hunnit. Studsmattan har faktiskt gått sönder, så nästa år får vi nog köpa en ny studsmatta. Jag kommer sakna studsmattan nu när den inte är uppe. Eller innan den nya sätts ihop, rättare sagt.

Vintertid och 50-öringar

Hej hopp!

Jag har nyss kommit in efter en promenad. I natt fick jag ju en extra timme sömn, så jag vaknade rätt tidigt. Vi har övergått till vintertid med andra ord. För ungefär två år sedan satt en lapp med rubriken ”Sluta med sommartid” på ett skjul nere i Kampavall. Påminner lite om alla lappar i Kvarteret Skatan. Från det ena till det andra. För några veckor sedan avskaffades 50-öringen. Det tycker jag är så fruktansvärt dålig stil! Femtioöringen var det enda vi hade kvar av öringarna. Jag skulle gärna vilja ha kvar ettöringar, tioöringar och tjugofemöringar också. Det spelar ingen som helst roll att tio öre inte är värt något. Jag vill ha så många olika mynt och sedlar som möjligt!

Den som törstar

Som ni kanske vet så har mamma skrivit två deckare. Jag tror att den andra är ute i bokhandlarna nu, mamma har i alla fall haft några signeringar. Den som törstar heter andra boken och själv tycker jag att den är bättre än första boken, Den svarta löparen. Men första boken är också bra. Pocketverisionen av Den svatra löparen  har redan sålt i 17.000 ex på typ tre veckor! 

Höstlovet 2009

Förra höstlovet blev ett bra höstlov. Första lördagen gick jag spökvandringen i Skara med Elin och Bea. Där gick man i grupper. Vår första ledare var en doktor som berättade ett ett virus härskade i Fornbyn, där vandringen ägde rum, och att vi skulle bli vaccinerade. Först var det inte så läskigt, vi träffade folk som tjatade på doktorn att de skulle bli vaccinerade, men så gick vi in i ett hus. Plötsligt släcktes allt ner och det blev kolsvart. Sedan tändes lyset igen och framför oss stod en hel rad med zombies! Vi skrek allt vad vi hade och sprang genom huset. Vi stötte naturligtvis på andra zombies, som försökte fånga oss. Elin säger att hon säkert knäckte näsbenet på en zombie, för hon slog till en så att den ramlade baklänges. Bea, Elin och jag höll fast i varandra och det kändes som när vi dansade långdans i Lerdala och jag gick i ettan. Då åkte jag hela vägen, för de äldsta eleverna sprang jättefort och drog med oss som var yngst. När jag gick i femman skrev vår lärare ”lungn långdans” på tavlan, då han skrev upp dagordningen för julavslutningen. Då var ju vi de stora eleverna som kunde dra iväg med de mindre. Hur som helst, det kändes ibland som mitt huvud skulle slå i dörrpostar då jag gick i de lägsta klasserna. Det var nära att det hände under spökvandringen, för Elin höll fast i mig och bara sprang ut genom en dörr, och jag kunde inte kontrollera var jag satte fötterna. När jag kom ut genom dörren halkade jag i leran och det var jättenära att jag ramlade omkull. Så rädd som jag var då hade jag nog dittills inte varit i mitt liv. Elin, Bea och jag var räddast av alla i gruppen, på andra plats kom alla småbarn. Vi bytte ledare ett antal gånger under vandringen. Den sista sa att vi skulle bege oss till museet, och där var spökvandringen slut. Jag blev jätteförvånad över att det redan var slut och trodde att zombies skulle jaga oss på vägen. Det gjorde de inte. Bea blev så lättad att hon sa: ”Min hjälte. Min riddare” till ledaren. Haha!

Vi hade också skräckfilmkväll i Elins stuga under höstlovet. Det fanns ingen värme i stugan och när filmkvällen var slut var mina tår så frusna att jag kunde bryta av dem, trots att vi hade ytterkläder på oss. Vi såg en film som var en parodi på skräckfilmer, men den var nog så läskig ändå. Den utspelade sig samma dag som filmkvällen också. Vi gallskrek massor av gånger och jag några av skriken inspelade på min mobil. 

Något som också hände under förra höstlovet var att jag började älska Tokio Hotel. Jag hade börjat lyssnat på gruppen tidigare under hösten, men det var under höstlovet som jag blev ett fan. Jag älskar fortfarande Tokio Hotel och de är eb viktig del av mitt liv. Deras låtar är det enda som aldrig sviker mig. 

Ett skri från en död bebis

Hej bloggen!
Jag har inte skrivit något inlägg idag förrän nu. Tänkte göra det imorse, men då kom jag inte in på min panel. Idag har jag haft fullt upp. Ungefär tjugo i ett kom Bea, hennes mamma och hennes småsyskon Zanna och Hampus och hämtade mig, och så åkte vi till Grahns. När vi var klara där lämnade Beas mamma av Bea och mig med Zanna och Hampus inne i stan. Vi hade fullt upp med att hålla ordning på dem. Hampus kom bort en stund, men var inte så långt bort från oss. Sedan kom Elin. Vi gick allihop till Willys och köpte grejer. Vet inte om jag ska berätta om våra planer, det kanske är bäst att låta bli. Om ett år kan jag berätta! I alla fall, efter att vi varit på Willys gick vi till Görans butik, Partaj. Där plockade vi åt oss halloweengrejer. Bland annat ett bylte med ett skeletthuvud, som liknade en bebis lite. Den kunde skrika. När vi var klara på Partaj åkte vi hem. Vi satt fyra personer i baksätet, vilket var jättetrångt. Jag följde med Bea hem, där vi hämtade grejer som vi cyklade upp till Kulhult med tillsammans med Elin. Eller ja, jag cyklade inte eftersom jag inte hade någon cykel. Jag fick springa istället! Nu är jag hemma. Vi hade tänkt gå spökpromenad både i Skara och i Timmersdala, men nu blir det inget av det. Lite synd, för jag gillar att bli skrämd.

Intervju den 22 februari 2010 i Luxemburg

Här kommer en intervju jag läste på schwarz.blogg.se. Jag har skrivit av den och ändrat lite i texten. Frågorna i intervjun är inte med, bara svaren. Intervjun är gjord av Oliver Tanson.

Bill: Vi är extremt nervösa. Det är vi alltid och det försvinner inte. Jag tror det bara är en del av det. Såklart är man alltid nervös när man går upp på scenen, och så fort man står på scenen börjar man bli mer avslappnad relativt snabbt och har bara roligt. Men man måste säga att vi är väldigt nervösa innan vi går upp på scenen.

Bill: Den här gången är det lite skillnad, eftersom vi har vår helt egna scen med oss. Det är typ det som är skillnaden. Om man använder arenans scen tjänar man såklart pengar, man behöver inte köra omkring med den hit och dit. Men denna gång har vi vår helt egna scen med oss. Därför är allt mer detaljerat.

Bill: Då jag fortfarande var väldigt ung, som sju eller åtta år, stod jag också på Nenas konserter, i regnet när jag väntade. Så ja, definitivt.                                                                                                                                                                                           Tom: Under den senaste albumproduktionen – vilken tog nästan ett år – var Georg och jag bara lediga i två veckor. Vi åkte till Jessica Albas hus med ett tält och tältade. Nej, hon hade ingen konsert. Hon öppnade inte dörren heller… Så därför blev det inte så lyckat, det är sådana där småaktiviteter man ger sig ut på ibland.

Bill: Speciellt Tom och jag var annorlunda, ja. Vi har vuxit upp så. Vi var hatade av äldre människor när vi var små. Men vi njöt mer än led av det eftersom vi inte varit där vi är idag utan hatarna. Så därför är vi faktiskt ganska tacksamma för det.

Bill: Vanligtvis hatar folk oss eller så gillar de oss. Det finns inget mellanting. Tja, Tom och jag har vuxit upp med det. Jag menar då vi inte gjorde musik. Allt vi behövde göra var att kliva på skolbussen. Det är något vi är vana vid.

Bill: Bra fråga! Hur kan en musiker tjäna pengar nu för tiden?! Det är svårt, måste man säga.                                           Tom: Vi har faktiskt ett likadant problem. Såklart lägger vi mycket pengar på produktionen med vår turné, vilket gör att vi inte tjänar några pengar och CD-skivor säljs mindre och mindre hela tiden.                                                                      Bill: Så Georg brukar prostituera sig när han är ledig *skrattar*. Han går mycket på gatorna och så…                      Georg: Bill är min bästa kund, förresten.                                                                                                                                                         Bill: Exakt *skrattar*.

Bill: Jag tycker bara det är skit, speciellt för nykomlingar. Jag menar, att få ett bra skivkontrakt och slå igenom som artist i dessa dagar. Jag tror det blir svårare och svårare, för folk bjuder inte in folk längre, såklart. När man kollar på vårt eget jävla skivbolag, så…                                                                                                                                                                          Tom: *skrattar* Ja, precis.                                                                                                                                                                                     Bill: Vi vet om det.                                                                                                             Bill: Vi kan naturligtvis snacka om de fem senaste åren i synnerhet, när man tar en titt på skivindustrin, och det finns många, många gamla gubbar som sitter vid sina skrivbord gråtande. Det går utför. Det är väldigt enkelt att kolla tillbaka fem år.

Tom: Jag tror att för att få platinum i Tyskland för tio år sedan skulle man sälja två miljoner eller något.                                                                                                                                                                                                                                     Bill: Ja, typ.                                                                                                                                                                                                                   Tom: Nu tror jag platinum ligger på 200.000, va? Eller något sådant.                                                                                           

Tom: Vi har också gjort misstaget… Hur säger man ”gjorde misstag”? Jag gör förmodligen likadant hela tiden. Vi har aldrig skrivit på något reklamkontrakt eller något, typ som ”kom igen så gör vi såhär för att tjäna lite pengar” eller ”släpp en Tokio Hotel-klubba”. Eller något sådant. Vi har alltid varit försiktiga med sådant och gör bara det vi verkligen står bakom. Och faktiskt har vi mer fokuserat på våra turnéer och våra album och samtidigt lämnat allt som kan lämnas åt sidan.

Bill: Vad vi önskar oss? Vi vill verkligen åka till Asien nästa år. Vi önskar…                                                                                          Tom: Att folk ska köpa våra album igen och att musikindustrin blomstrar *skrattar*.                                                                 Bill: Exakt. Vi önskar mindre olaglig nedladdning för alla.

Bill: Hej, vi är Tokio Hotel och vi gjorde precis en intervju med Oliver och det var…                                                                                                                                                                                                                                      Georg och Tom: Okej… Okej… Urhärligt.                                                                                                                                                        Bill: Det var superkul, grymt och fantastiskt. 

Hahaha, de är så sköna! ”Vi åkte till Jessica Albas hus med ett tält och tältade.” ”Georg brukar prostituera sig när han är ledig.” ”Bill är min bästa kund!” För en gångs skull var det Bill som gav Georg en gliring och inte Tom.

Der Blick zurück ist schwarz

Die Welt ist ungekippt. Jeder Stein wurde verrückt. Angst ham wir nich’. Noch nich’. Was kommt ist unbekannt. Wir sind die letzten Meter gerannt. Es fehlt nur noch’n Stück. Nur noch’n Stück… Der Blick zurück ist schwarz. Und vor uns liegt die Nacht. Es gibt kein zurück. Zum Glück – zum Glück. Kein zurück. Wo sind alle hin, die sonst mit uns sind? Ham sie uns schon längst verloren? Es ist dunkel hier im Licht. Es gibt alles und nichts. Und dafür wurden wir geboren. Lasst uns die letzten Schritte rennen. Und dann die Spuren zusammen verbrennen. Komm mit. Komm mit.

Tokio Hotels låt Schwarz är så vacker. Förut tyckte jag att Bills röst lät annorlunda i Schwarz, men nu tycker jag inte det längre…  Kanske beror på att jag vant mig vid låten.

Höstlov!

Hej hopp!

Det är höstlov nu! En veckas andrum. Det har varit en ganska bra dag idag. No:n, som är sista lektionen på fredagar, blev inställd. Då vår svensklärare berättade det vrålade hela klassen av glädje. Jag fick dock vänta i skolan tills de andra eleverna slutade. Det vankas planer inför helgen! Och på tisdag ska Bea, Anders, Elin, Stoffe och jag åka till Bodaborg! Den här gången ska vi klara åtminstone en bana.

Bild från vår Bodaborg-resa i våras.

Etsat näsan

Kom precis hem från vårdcentralen, där jag etsade näsan. Eller brände, som man också säger. Det svider fortfarande i näsan, men det är lätt värt det om det hjälper. Det är inte säkert, men det kan göra det bättre i alla fall. Om jag fick en enda önskning skulle jag nog önska att jag aldrig mer blöder näsblod, haha.

Idag har vi haft syslöjd och so. Nästa vecka är det höstlov. Det kan jag verkligen behöva.

Stackars mig!

Den här dagen har ju inte varit alltför bra. Näsblodet kom inte första lektionen och jag hoppades att jag skulle klara mig ifrån näsblod helt och hållet idag. Men icke sa Nicke. Jag missade samlingen innan matten slutade eftersom jag hade fullt upp med att försöka få stopp på blodet. Vi måste ringa en sjukvårdsupplysning eller något, för jag vill verkligen inte ha det såhär!

Det går så segt att ladda upp bilder, så det blir tyvärr ingen bild i detta inlägg heller. Från det ena till det andra fick vi lyssna på 99 Luftballons på tyskan idag!