Om klimatförändringar och vegetarianism

Vissa av kanske av er kanske minns att jag hade som nyårslöfte att endast äta kött två gånger i veckan? Här kan ni läsa inlägget. Vad som hände? Jag fick en riktigt stor järn- och vitaminbrist och har nu ätit tabletter sedan i maj. Jag kunde bli så otroligt trött att jag kunde somna mitt på eftermiddagarna, trots att jag sov ordentligt om nätterna. Nu har jag släppt det nyårslöftet och om jag skall vara ärlig, berodde det mest på grupptryck att jag ville äta mer vegetariskt.

Nu är jag verkligen ingen expert själv, men som jag har skrivit förut, har jag lyssnat på ett riktigt intressant poddavsnitt där en miljöexpert intervjuades, Eat this: Lisa Edhe – Miljö, klimat och mjölk. Så som jag förstod det, var flygresor enligt henne mycket, mycket värre för miljön än att äta kött. Kor orsakar ju metangas, vilket ökar koldioxiden, men detta är en del av ett naturligt kretslopp, till skillnad från koldioxidökningar orsakade av fossila bränslen. Jag har alltid tyckt att det verkat oerhört märkligt att vi inte skulle kunna äta kött alls, eftersom människor har gjort det oerhört länge. Lisa Edhe sade i poddavsnittet att dokumentären Cowspiracy bara är veganpropaganda och att mycket som sägs däri inte är sant. Jag förstod det som att oersaken till att köttproduktion har negativ miljöpåverkan är att kött transporteras långa sträckor, eftersom mycket kött som säljs i butiker inte är närproducerat, tydligen. Om vi konsumenter i stället efterfrågade närproducerat kött från lokala slakterier, skulle kanske butiker sälja mindre kött som transporterats långa sträckor och köttproduktionens miljöpåverkan skulle därmed bli mindre.

Det finns ju vissa människor som rättfärdigar sitt flygande med att de äter veganskt, vilket är ganska komiskt. Jag flyger en del själv och är medveten om vilken negativ påverkan det har på miljön, men jag försöker inte rättfärdiga mitt flygande med att jag inte äter kött. Andra människor menar att man inte skall flyga eller åka bil alls. Att avstå från utveckling som människor har åstadkommit tror jag inte är rätt väg att gå. I stället måste vi komma på bränslen som inte skadar miljön. Jag har alltid tyckt att man skall jaga fossila bränslen, inte bilister och flygresenärer. Dock kanske man bör försöka flyga mindre tills dessa bränslen är uppfunna.

Svårt, det här!

IMG_1031

Redan april

Nu är det redan april och ett år och en dag sedan attentatet i Stockholm. Jag var i Tyskland då.

Jag kom hem från mina föräldrar i måndags. Vi hade lite planer på att de skulle komma ned den här helgen, eftersom det var den enda helgen under terminen som jag kunde, men det var ändå inte helt optimalt, så de kom inte ned. Men jag måste verkligen plugga, så det var nog lika bra.

Jag är av någon anledning lite nedstämd i dag, utan att veta exakt vad det beror på. Kanske har det att göra med att det är vår och att jag blir stressad av alla evenemang som man kan vara med på, eftersom jag inte vet om jag själv kommer att delta i något. Är inte engagerad i Lundakarnevalen, vilket jag både tycker är tråkigt och bra. Det hade varit kul att vara engagerad, men det tar ju tid från plugg. Skulle vilja gå på karnevalen i alla fall, men vet inte hur det blir med det. Tror ärligt talat inte att jag tycker att det är särskilt kul, men skulle gärna se vad det är, i alla fall. Sedan blir jag alltid stressad av fint väder, eftersom jag tycker att det känns som att man ”måste” utnyttja det genom att grilla, ha picknick och sitta på uteserveringar. Men det är ju inte alltid det händer och då tycker jag att jag har ”slösat bort” dagen. Fast man måste ju sluta att ha den pressen på sig. Dessutom tycker jag att det är jobbigt i skolan just nu, vilket antagligen också bidrar till att jag är nedstämd. Dock fick jag A i förra kursen, mikroekonomi! Det gjorde mig riktigt glad. Tyckte även att den kursen var oerhört intressant.

IMG_3457
Min nya favoritchoklad!

Att försöka ändra sina tankebanor

För två veckor sedan blev det faktiskt två besök på Rauhrackel, ett av mina favoritställen i Lund. Det är en jättetrevlig liten österrikisk bar och restaurang, som man kanske inte lägger märke till om man bara går förbi och inte vet att den ligger där. Innan jag var där för två veckor sedan, var det över ett år sedan jag var där.

Jag har bestämt att jag ska försöka ändra mina tankebanor och fokusera på det som är bra och inte lägga nästan all energi på sådant som jag inte tycker är bra. Min tillvaro har inte alltid varit på topp, men ingenting blir bättre för att jag låter det negativa uppta största delen av mina tankar. Jag har under många år fokuserat på det negativa i tillvaron eller oroat mig för saker och ting och inte alltid kunnat uppskatta det som faktiskt har varit bra. Jag har insett att sådant som upptar så mycket av min energi en viss period spelar mycket liten roll några år senare. Det som jag för några år sedan tyckte var jobbigt och oroade mig för spelar nästan ingen roll nu, nämligen. I stället tycker jag att det är synd att jag lade så mycket energi på det och inte uppskattade det som var bra. Nu har jag bestämt mig för att inte låta min glädje över något förstöras bara för att jag kommer att tänka på något annat som jag inte tycker är bra eller för att jag jämför mig med någon annan som ”har” något bättre. ”Det här var ju kul, men det spelar ju ändå ingen roll när det här och det här inte är löst.” Jag är expert på att tänka ”ett steg längre”. Om jag till exempel tänker: ”Vad skönt att det börjar bli ljusare på kvällarna!”, kan min nästa tanke vara: ”Men det betyder att sommaren närmar sig och jag har inget planerat inför sommaren.” Från och med nu får jag inte tänka så. Det ska liksom stanna vid den första, trevliga tanken. Man ska glädja sig åt det man först gladde sig åt spontant och behöver inte börja tänka på något negativt i samband med det, om man ändå inte kan påverka det.

Jag har under flera år haft ganska bestämda föreställningar och uppfattningar om hur saker och ting kommer att vara, vilket har förstört oerhört mycket för mig, eftersom det sällan blir exakt som man har tänkt sig. Man har kanske inte flyt på alla plan i livet samtidigt och ibland känns det som att man inte har flyt på något plan alls. Då är det lätt hänt att man känner sig missnöjd och bitter, men som sagt så kommer ingenting att bli bättre för att man lägger all sin energi på det negativa. Jag har också nästan alltid tänkt långt framåt och lagt mycket energi på att oroa mig över sådant som har legat långt framåt i tiden, vilket är så onödigt att göra. Jag gillar att ha saker planerade, men jag ska försöka att släppa det lite grann och bara låta det vara som det är. Jag måste inte veta exakt hur allt kommer att se ut om två år. Tycker att det är rätt jobbigt att tänka på det sättet, men det är väl något jag måste öva på.

Detta inlägg är kanske lite luddigt, eftersom jag inte ger några konkreta exempel. Men det känns lite för privat. Hoppas att någon ändå kan relatera till det!

IMG_2377
Bjuder på en bild från Nanjing 2015

Två tankar just nu

– De senaste åren har jag flera gånger fått ta smällar och blivit orättvist behandlad och nu när det händer igen, orkar jag knappt ta åt mig. Känner mest ilska. Det är så fruktansvärt otacksamt att anstränga sig, göra uppoffringar och försöka sitt bästa och bara få skit. Man ska aldrig göra något för att vara andra till lags, för det lönar ju sig ändå inte. Något som jag på senare tid har insett är att personer som befinner sig ”högre upp” än jag verkligen inte måste veta bättre än jag. Man kommer nog att stöta på idioter under hela livet.

– Det känns helt omöjligt att äta bra livsmedel nu för tiden. Lyssnade på en podcast där Sébastien Boudet intervjuades och han berättade att största delen vetemjöl som säljs är raffinerad och att man plockat bort det näringsrika. Bröd i dag smakar inte som det gjorde för 100 år sedan. Kommer inte ihåg allt som sades, men sådant mjöl som jag har använt verkar vara helt värdelöst. Vill man ha riktigt mjöl, måste man köpa från speciella, små kvarnar. Vilka man ska välja, kan man se på hans hemsida. Sedan verkar ju en massa andra livsmedel innehålla en massa konstiga tillsatser, även sådana, som man trodde var helt naturliga. Jag funderar på vad man ska göra. Köpa en bondgård och skapa ett självförsörjande hushåll?

Tid att läsa

Jag känner mig jättestessad över att någon kanske försöker ringa mig och jag inte kan svara, men just nu finns det inget mer jag kan göra. Jag hoppas att jag får svar om försäkringen så snart som möjligt, men det blir ju inte före helgen i alla fall. Just nu känns det inte som att det går att göra så mycket mer på uppsatsen, eftersom den är inlämnad inför handledningen, där man ska få feedback, och jag har inget annat att göra, vilket känns jättekonstigt. Vad gör man nu egentligen? Det känns som att jag inte borde vara ledig nu och att jag kommer att få ångra det längre fram. Om jag inte har så mycket att göra känns det som att jag har missat något. Men just nu kan jag faktiskt inte göra mer, så jag tänkte ta tillfället i akt och läsa min mammas nya bok. Läser sällan annat än kurslitteratur. Har inte läst manuset till boken, så jag vet ganska lite om den.

IMG_3427

Att inte ta på sig för mycket

I går kunde jag se resultatet från min senaste tenta, i marknadsföring. Jag trodde att jag skulle kugga, för det var ganska mycket på tentan som jag var osäker på eller inte kunde, men jag fick C! Det känns jätteskönt, för det innebär att det enda som jag har kvar nu av terminen är den sista delkursen, FRIS, som består av en A-uppsats som skrivs i grupp. Tyskan antar jag att jag också är klar med, för jag har fått ett betyg i kursen. Vad jag har lärt mig denna termin och som jag hoppas ta med mig till nästa är att jag verkligen måste sluta att ta på mig en massa annat förutom det jag pluggar heltid och att man på detta program, till skillnad från på de kurser som jag har läst tidigare, faktiskt förväntas satsa fullt ut. Det är obligatorisk närvaro vid flera moment och det kan komma uppgifter som ska vara inlämnade tre dagar efter att man fått dem. Man kan inte resa bort en vecka utan att det får konsekvenser.

Förra hösten pluggade jag 175 procent. I våras gick jag två kurser på KomVux på 50 procent, samtidigt som jag gick kursen Tyska i praktiken i Tyskland. Detta för att bli behörig att läsa ekonomi. Den här hösten har jag pluggat 125 procent och samtidigt börjat jobba extra. Detta år har jag bara varit helt ledig i en vecka och det var under nollningsveckan. Så stressad som jag var under våren och hösten hoppas jag att jag aldrig kommer att vara igen, för det har varit hemskt vissa stunder. Våren var värst, men jag var ju helt enkelt tvungen att gå kurserna på KomVux för att bli behörig. Enstaka perioder är det okej att ha massor att göra om man har ett mål med det, men långsiktigt är det inte alls bra. Det var verkligen inte roligt att komma hem jättetrött efter praktiken och behöva sätta sig och plugga resten av kvällen, vill jag lova. Så om någon har tänkt plugga 200 procent, kan jag säga att det inte är en bra idé. Även om man får fler högskolepoäng, är det inte värt stressen som man känner längs vägen. När jag valde att börja jobba extra, valde jag även bort annat, som att engagera mig i kåren eller i en nation. Det är inte rimligt att jobba extra och vara engagerad i fem olika studentföreningar samtidigt som man pluggar 100 procent. Inför nästa termin har jag även avslutat mina åtaganden på mitt studentboende. De tar inte särskilt mycket tid i sig, men man blir ganska uppbunden och det tar ändå energi att vara ansvarig för något och att ha en tid att passa. Jag tror att skolan kommer att vara svår nog ändå, utan alla extra åtaganden.

Tvångstankar

För några dagar sedan började jag fundera på tvångstankar. Jag har under åren haft flera jobbiga tvångstankar, som jag blivit av med, men jag har även fått nya. Vissa av de tvångstankar jag har nu, är inte jättefarliga, men jag har insett att jag har vissa andra tvångstankar, som har fått styra val jag har gjort. För enda anledningen att jag läser en kurs i tyska utöver ekonomin, är att jag har en tvångstanke om att läsa alla kurser som finns i tyska vid detta universitet. Somliga personer har ju OCD och vill ha allt i symmetriska mönster eller i jämna nummer och detta drar åt det hållet. Det finns fyra 7,5-poängskurser på avancerad nivå och jag hade tänkt läsa dessa under två år. Fast jag hade ändå inte tänkt skriva någon masteruppsats, för jag skulle ändå inte kunna räkna med den i någon examen. Men denna kurs ger mig ingenting; jag har verkligen inte lärt mig någon mer tyska av den och jag kan inte räkna med den i min examen. Jag tycker inte att den är kul, utan den blir bara ytterligare ett stressmoment.

När man skall motverka sina tvångstankar, skall man använda förståndet. Vad händer egentligen om man till exempel har satt väckarklockan på 07.01 och inte 07.00? Ingenting, förutom att man vaknar än minut senare. Och vad kommer att hända om jag bara har gått en av dessa fyra kurser? Jag är säker på att det inte kommer att påverka framtida möjligheter över huvud taget. Vad händer i stället om jag faktiskt följer mina tvångstankar och läser kurserna vid sidan av? Jag kommer antagligen att få det jättestressigt, i och med att jag även har börjat jobba vid sidan av studierna. Även om jag i slutändan kommer att ha klarat av allt, är det inte värt stressen som jag kommer att känna längs vägen. Jag har under flera perioder haft flera bollar i luften samtidigt och till slut klarat av allt, även om jag inte har trott det under tiden jag har hållit på med det. Men så stressigt som jag har haft det under dessa perioder vill jag inte ha det igen, om jag kan undvika det. Jag behöver ju inte göra det svårare för mig själv än vad jag måste. Dessutom kan man bli utbränd om man hela tiden kör på i 110 utan paus. Därför skall jag nu försöka bli klar med den här kursen, men sedan inte fortsätta med de andra kurserna. Det känns lite sådär att jag inte kommer att ha gått alla, men återigen så måste man använda förståndet. Det är bara min känsla att det är jobbigt.

kp10

Jag saknar svenskt kaffe

Ett tag funderade jag på om det verkligen är så mycket bättre att bo i Tyskland än i Sverige, med tanke på allt onödigt krångel här och hur långt efter Tyskland ligger med digitalisering om man jämför med Sverige. Jag vet inte om jag har berättat det, men min känsla är att man här ofta krånglar till saker mer än nödvändigt. Skall man köpa ett månadskort för kollektivtrafiken i Köln eller Düsseldorf, gäller det kalendermånadsvis. Köper man ett månadskort i mars, gäller det till och med siste mars, oavsett om man köper det i mitten av mars. Det gäller inte i 30 dagar efter att man har köpt det. Fast nu har Rheinbahn en nyhet i Düsseldorf: ett 30-dagarskort. Man bestämmer helt själv, ”wann’s los geht”. Det har ju ingen någonsin kommit på förut. Dock kunde man bara köpa kortet i appen, om jag minns rätt. Sedan måste man ha en massa underskrifter och stämplar hit och dit i olika sammanhang. Och man betalar med kontanter nästan överallt. Jag upplever även att folk generellt sett inte är särskilt öppna för förändringar och nya förslag, utan vill fortsätta som de ”alltid” har gjort. Det stämmer så klart inte på alla, men i allmänhet skulle jag säga att det inte är så flexibelt och innovativt här. Men sedan jag flyttade till Köln, har jag återigen känt mig sugen på att stanna kvar här. Jag kommer antagligen att åka hem och börja plugga igen, men skulle gärna ha stannat kvar ett år till. Jag är ju här ett halvår nu, vilket känns alldeles för kort. Jag kommer ju definitivt tillbaka till Tyskland framöver i alla fall! Förhoppningsvis kan jag åka hit på utbytestermin, och när jag är klar med min utbildning, vill jag flytta hit permanent. När jag åkte tåg till Stuttgart, åkte jag i genom jättevackra landskap, som jag tror låg i Rheinland-Pfalz. Jag blev ännu mer sugen på att upptäcka Tyskland nedanför Düsseldorf och Köln.

Det där som jag blev så irriterad på i början känns ganska avlägset nu. Att jag känner mig mer sugen på att flytta till Tyskland nu än vad jag gjorde i början, har nog också att göra med att jag trivs där jag bor nu. I Düsseldorf trivdes jag inte i det området jag bodde i, och dessutom hade jag ju ett jättekonstigt boende hos en jobbig och märklig person. Området var verkligen inte fint, men jag intalade mig själv att det var okej att bo där. Det är egentligen nu när jag inte behöver bo där längre, som jag inser hur mycket bättre man mår när man bor i ett område där man trivs. Numera är jag inte särskilt förtjust i Düsseldorf. Tycker att den staden känns så tråkig. Köln är mycket trevligare. Vill man exempelvis åka på utbytesår i Tyskland, skulle jag rekommendera Köln, för här finns tillräckligt mycket att göra. Tror att detta är en av de städer i Tyskland där man får ut som mest av ett utbytesår. Ytterligare en anledning till att jag trivs bättre nu, är nog också att jag har riktiga rutiner numera, när jag gör praktik.

Någonting som Tyskland har, och som Sverige inte har, är storstäder. I Sverige är Stockholm den enda storstaden, om man egentligen ens kan räkna det som en storstad om man jämför med storstäderna i Asien, som har över tjugo miljoner invånare. Köln är ungefär lika stort som Stockholm, och sedan finns det ytterligare några storstäder, som München, Hamburg och Berlin. I framtiden vill jag helst bo i eller nära en storstad, eftersom jag blir uttråkad så lätt numera. Jag vill ha stort utbud och olika stadsdelar att åka till.

MEN någonting jag saknar, är svenskt kaffe! Kaffet här i Tyskland är vidrigt. Det är alldeles för svagt, som vatten är det. Jag måste använda fyra skopor i stället för två till en mugg. Lyckligtvis tog jag med kaffe hem från Sverige när jag var där och hälsade på familjen under påsken, men nu är det tyvärr slut, så jag får stå ut med det tyska… På praktiken kan espresso vara okej att dricka, men det är ändå inte lika gott som svenskt kaffe. Så om jag flyttar hit permanent, får jag nog åka hem till Sverige med jämna mellanrum och ta med mig ett lager tillbaka, haha!

IMG_3110Kaffet, som jag tvingas dricka nu. Buhu! 

Snopenhet och frustration

Den här eftermiddagen har jag känt en av de – enligt min åsikt – jobbigaste känslorna. Nämligen den där känslan av snopenhet när man missat eller nästan missat något man inte hade behövt missa och som man var inställd på att man inte skulle missa. Det var nämligen så, att jag hade varit på påvens mässa i Malmö – mer om den och evenemanget på Malmö arena i nästa inlägg – och skulle åka tillbaka till Lund på ett möte som var klockan ett. Jag var lite orolig att det skulle bli lite för ont om tid, men jag tog ett tåg som skulle gå 12.37 från Malmö och trodde att jag säkerligen skulle hinna. På tåget tänkte jag kolla upp på Google Maps hur jag skulle ta mig till adressen, men wifi:t fungerade inte på tåget. Jag klev av 12.41 i Lund och hade således nitton minuter på mig att ta mig till mötet.

Först tänkte jag gå, men så såg jag på Google Maps att det snabbaste sättet att ta sig dit var med buss, så jag bestämde mig för att ta buss i stället och gick till busshållplatsen som min buss skulle gå från. Jag kunde åka med buss 1 eller buss 6. De tider som stod på skärmen vid busshållplatsen stämde inte riktigt med de tider som stod på Google Maps, men jag tänkte inte något särskilt på det. Bussen var flera minuter försenad, och till slut var det mindre än tio minuter kvar tills mötet började. Efter ett tag kom buss 6 i stället för buss 1, så jag hoppade på den. Så började vi åka. Vid Botulfsplatsen passerar klockan ett, och jag ringer och säger, att jag blir lite sen. Efter ett tag korsar vi vägen där Hemköp ligger. Jag tänker att bussen på något sätt kommer att ta sig mot LTH, dit jag ska, därifrån, men efter en stund inser jag, att jag har åkt åt fel håll! Att samma buss kan gå åt olika håll, var något jag inte hade en tanke på, när jag steg av tåget vid stationen. Jag hoppade av bussen, och kollade på Google Maps hur jag skulle ta mig till mötet därifrån. Enligt Google Maps kunde jag tidigast vara där runt halv två…

Jag funderade på att ta bussen som Google Maps föreslog, men jag hittade inte hållplatsen som bussen skulle avgå från, och dum som jag var, tänkte jag: ”Nu skiter jag i bussarna och börjar gå mot rätt håll i stället, och så kanske jag tar en buss på vägen.” Som om jag skulle veta bättre än Google Maps… Sedan gick jag en bra bit och kollade efter ett tag upp hur jag skulle ta mig till mötet från den plats jag var på då. Då skulle jag enligt Google Maps vara framme tidigast tio i två… Jag velade fram och tillbaka och tänkte ringa en taxi och fråga om det var möjligt att den kunde ta mig till mötet snabbare, men då dog min telefon! Efter ytterligare lite velande bestämde jag mig för att gå hem, eftersom det inte var någon idé att ta sig till mötet längre. Kände mig så fruktansvärt snopen, besviken och frustrerad! Hade jag bara tagit rätt buss från början, hade jag kunnat komma i tid! Och hade jag gått, kanske jag bara hade kommit tio minuter, en kvart för sent! Och hade jag tagit en buss åt rätt håll åt det ställe, där jag hoppade av, hade jag ändå kunnat vara framme halv två! Kunde inte släppa detta under eftermiddagen, men vet, att det kommer att gå över snart. Jag har ju känt denna känsla förut, och här kommer de exempel ur mitt liv jag kommer på:

– När jag gick i femman – tror jag – och missade en bussbrandövning på grund av att jag hade pianolektion. Tror inte att brandövningen var obligatorisk, eftersom jag hade pianolektion, men jag hade inte alls fattat att de skulle krocka med varandra och blev så snopen när jag gick från min pianolektion och såg alla andra komma tillbaka från bussbrandövningen.

– När jag gick i sjuan och hade tandläkartid under en slöjdlektion, men missade tandläkartiden. Sa till läraren att jag hade tandläkartid och var helt inställd på att jag skulle till tandläkaren – som låg precis vid skolan – under första halvan av lektionen. Sedan blev det rast och därefter började andra halvan av lektionen – och efter ett tag står pappa i dörröppningen, och jag inser, att jag har missat tandläkartiden – trots att jag varit så inställd på att gå dit! Egentligen borde jag ha gått dit redan under rasten.

– När jag gick i gymnasiet och insåg, att jag helt glömt bort en föreställning av Den girige, som hela klassen skulle se. Det var på en söndag, så vi var inte i skolan först. Åkte i alla fall in och såg slutet av föreställningen, men hade ju helst velat se hela.

– När jag var i Shanghai och skulle på en salsalektion på Fudan University. Instruktören hade lovat en extra lektion för oss som inte kunde den dagen, då den egentligen var, vilket ju var jättesnällt. Jag hade inte varit på Fudan University tidigare. Det finns ingen metrostation i närheten, så jag åkte till den station som jag trodde låg närmast och tänkte nog åka buss till universitetet därifrån. Kommer inte ihåg exakt hur jag gjorde. Jag kanske åkte buss en bit och gick resten, eller så kanske jag åkte taxi en bit. Till slut kom jag till universitetet, men då var problemet att hitta gymmet, där vi skulle vara. Jag irrade runt som en yr höna, för jag förstod inte alls kartan, som instruktören hade skickat. Jag frågade flera personer var gymmet låg, och efter ett bra tag kom jag äntligen fram, typ en timme för sent. Jag kommer inte ihåg, hur jag till slut hittade gymmet. Jag var i alla fall ursinnig innan jag kom fram!

Nu hoppas jag, att något liknande inte händer på ett tag!

Tankar kring matkulturer

Jag älskar att jämföra och är oerhört intresserad av mat och bakning, så jag skulle verkligen vilja lära mig mer om historien bakom alla matkulturer och få reda på vad skillnaderna mellan dem beror på. Innan jag åkte till Kina var jag lite rädd att jag inte skulle kunna äta maten där alls, men så blev det ju verkligen inte, som tur var. Kinesisk mat upptog huvuddelen av min föda. Och jag kan ju säga att den maten som serveras på kinarestauranger i Sverige, och säkert övriga delen av Europa, är rena skämtet. De så kallade kinakrogarna är så västerländska att det bara skriker om det. När jag kom hem, ville jag aldrig mer äta på en kinarestaurang i Sverige, för de har givit mig en bild av något som inte finns. Maten i Kina, i alla fall den jag har ätit, är inte alls som i Sverige. I Sverige brukade jag äta massor av jasminris, massor av sötsur sås, friterad kyckling och vårrullar. Jag tyckte att det var jättegott förut, men nu vet jag att det bara är en fruktansvärd imitation, så nu vill jag inte äta det längre. I Kina åt jag goda grönsaker, kött och grönsaker i såser, nudelsoppor, andra typer av ris, goda nudelrätter, hotpot, baozi, ångade jiaozi, stekta jiaozi och jiaozi i soppa. Bland annat. Det fanns hur många maträtter som helst, men ingen som tillagades i ugn, och inget bröd och inga bakverk. Vad jag har förstått det som, används ugn inte över huvud taget i fjärran östern-köken, alltså till exempel det kinesiska, det thailändska och det filippinska. Jag undrar verkligen vad det beror på. I alla andra delar av världen äter man väl bröd? Eller har jag fel? Någonting, som inte heller ingår i åtminstone det kinesiska köket, är mejeriprodukter. Ägg finns, men inte smör, grädde och mjölk. Vad jag har förstått det som, är dessutom de flesta kineser laktosintoleranta.

Jag skulle jättegärna lära mig mer om sydamerikansk mat, men det verkar ju som att den är mycket mer lik europeisk. Vilket ju inte är så konstigt, med tanke på allt europeiskt inflytande Sydamerika har fått. Men jag tycker, utifrån all mat jag har smakat på, att alla matkulturer, utom de från fjärran östern, är ganska lika varandra. Maten från fjärran östern känns helt annorlunda all annan mat. I dessa kök finns smaker man aldrig har stött på tidigare och som känns oerhört främmande. Och det, som är så intressant, är, att man i Mellanöstern och Indien äter bröd, och de ligger ju nära Kina, där man inte äter bröd. ”Brödgränsen” verkar gå mellan Indien och Kina. Men jag vet verkligen inte allt om detta, så någon kunnig får gärna lägga sig i!

Det är ju lätt att förstå, varför viss typ av föda är vanlig på ett ställe. Det beror antagligen på, att den är lätt att odla eller få fram där. Däremot behöver man nog göra lite fler efterforskningar, för att förstå, varför man väljer olika tillagningsmetoder på olika ställen. Hur kommer det sig, att man inte använder ugn i traditionell kinesisk matlagning?

1462098_637681232921235_403697874_n[1]
”Kinamat” i Sverige… 

IMG_1683…och Kinamat i Kina