Tvångstankar

För några dagar sedan började jag fundera på tvångstankar. Jag har under åren haft flera jobbiga tvångstankar, som jag blivit av med, men jag har även fått nya. Vissa av de tvångstankar jag har nu, är inte jättefarliga, men jag har insett att jag har vissa andra tvångstankar, som har fått styra val jag har gjort. För enda anledningen att jag läser en kurs i tyska utöver ekonomin, är att jag har en tvångstanke om att läsa alla kurser som finns i tyska vid detta universitet. Somliga personer har ju OCD och vill ha allt i symmetriska mönster eller i jämna nummer och detta drar åt det hållet. Det finns fyra 7,5-poängskurser på avancerad nivå och jag hade tänkt läsa dessa under två år. Fast jag hade ändå inte tänkt skriva någon masteruppsats, för jag skulle ändå inte kunna räkna med den i någon examen. Men denna kurs ger mig ingenting; jag har verkligen inte lärt mig någon mer tyska av den och jag kan inte räkna med den i min examen. Jag tycker inte att den är kul, utan den blir bara ytterligare ett stressmoment.

När man skall motverka sina tvångstankar, skall man använda förståndet. Vad händer egentligen om man till exempel har satt väckarklockan på 07.01 och inte 07.00? Ingenting, förutom att man vaknar än minut senare. Och vad kommer att hända om jag bara har gått en av dessa fyra kurser? Jag är säker på att det inte kommer att påverka framtida möjligheter över huvud taget. Vad händer i stället om jag faktiskt följer mina tvångstankar och läser kurserna vid sidan av? Jag kommer antagligen att få det jättestressigt, i och med att jag även har börjat jobba vid sidan av studierna. Även om jag i slutändan kommer att ha klarat av allt, är det inte värt stressen som jag kommer att känna längs vägen. Jag har under flera perioder haft flera bollar i luften samtidigt och till slut klarat av allt, även om jag inte har trott det under tiden jag har hållit på med det. Men så stressigt som jag har haft det under dessa perioder vill jag inte ha det igen, om jag kan undvika det. Jag behöver ju inte göra det svårare för mig själv än vad jag måste. Dessutom kan man bli utbränd om man hela tiden kör på i 110 utan paus. Därför skall jag nu försöka bli klar med den här kursen, men sedan inte fortsätta med de andra kurserna. Det känns lite sådär att jag inte kommer att ha gått alla, men återigen så måste man använda förståndet. Det är bara min känsla att det är jobbigt.

kp10

Jag saknar svenskt kaffe

Ett tag funderade jag på om det verkligen är så mycket bättre att bo i Tyskland än i Sverige, med tanke på allt onödigt krångel här och hur långt efter Tyskland ligger med digitalisering om man jämför med Sverige. Jag vet inte om jag har berättat det, men min känsla är att man här ofta krånglar till saker mer än nödvändigt. Skall man köpa ett månadskort för kollektivtrafiken i Köln eller Düsseldorf, gäller det kalendermånadsvis. Köper man ett månadskort i mars, gäller det till och med siste mars, oavsett om man köper det i mitten av mars. Det gäller inte i 30 dagar efter att man har köpt det. Fast nu har Rheinbahn en nyhet i Düsseldorf: ett 30-dagarskort. Man bestämmer helt själv, wann’s los geht. Det har ju ingen någonsin kommit på förut. Dock kunde man bara köpa kortet i appen, om jag minns rätt. Sedan måste man ha en massa underskrifter och stämplar hit och dit i olika sammanhang. Och man betalar med kontanter nästan överallt. Jag upplever även att folk generellt sett inte är särskilt öppna för förändringar och nya förslag, utan vill fortsätta som de ”alltid” har gjort. Det stämmer så klart inte på alla, men i allmänhet skulle jag säga att det inte är så flexibelt och innovativt här. Men sedan jag flyttade till Köln, har jag återigen känt mig sugen på att stanna kvar här. Jag kommer antagligen att åka hem och börja plugga igen, men skulle gärna ha stannat kvar ett år till. Jag är ju här ett halvår nu, och det känns alldeles för kort. Jag kommer ju definitivt tillbaka till Tyskland framöver i alla fall! Förhoppningsvis kan jag åka hit på utbytestermin, och när jag är klar med min utbildning, vill jag flytta hit permanent. När jag åkte tåg till Stuttgart, åkte jag i genom jättevackra landskap, som jag tror låg i Rheinland-Pfalz. Jag blev ännu mer sugen på att upptäcka Tyskland nedanför Düsseldorf och Köln.

Det där som jag blev så irriterad på i början känns ganska avlägset nu. Att jag känner mig mer sugen på att flytta till Tyskland nu än vad jag gjorde i början, har nog också att göra med att jag trivs där jag bor nu. I Düsseldorf trivdes jag inte i det området jag bodde i, och dessutom hade jag ju ett jättekonstigt boende hos en jobbig och märklig person. Området var verkligen inte fint, men jag intalade mig själv att det var okej att bo där. Det är egentligen nu när jag inte behöver bo där längre, som jag inser hur mycket bättre man mår när man bor i ett område där man trivs. Numera är jag inte särskilt förtjust i Düsseldorf. Tycker att den staden känns så tråkig. Köln är mycket trevligare. Vill man exempelvis åka på utbytesår i Tyskland, skulle jag rekommendera Köln, för här finns tillräckligt mycket att göra. Tror att detta är en av de städer i Tyskland där man får ut som mest av ett utbytesår. Ytterligare en anledning till att jag trivs bättre nu, är nog också att jag har riktiga rutiner numera, när jag gör praktik.

Någonting som Tyskland har, och som Sverige inte har, är storstäder. I Sverige är Stockholm den enda storstaden, om man egentligen ens kan räkna det som en storstad om man jämför med storstäderna i Asien, som har över tjugo miljoner invånare. Köln är ungefär lika stort som Stockholm, och sedan finns det ytterligare några storstäder, som München, Hamburg och Berlin. I framtiden vill jag helst bo i eller nära en storstad, eftersom jag blir uttråkad så lätt numera. Jag vill ha stort utbud och olika stadsdelar att åka till.

MEN någonting jag saknar, är svenskt kaffe! Kaffet här i Tyskland är vidrigt. Det är alldeles för svagt, som vatten är det. Jag måste använda fyra skopor i stället för två till en kopp. Lyckligtvis tog jag med kaffe hem från Sverige när jag var där och hälsade på familjen under påsken, men nu är det tyvärr slut, så jag får stå ut med det tyska… På praktiken kan espresso vara okej att dricka, men det är ändå inte lika gott som svenskt kaffe. Så om jag flyttar hit permanent, får jag nog åka hem till Sverige med jämna mellanrum och ta med mig ett lager tillbaka, haha!

IMG_3110Kaffet, som jag tvingas dricka nu. Buhu! 

Snopenhet och frustration

Den här eftermiddagen har jag känt en av de – enligt min åsikt – jobbigaste känslorna. Nämligen den där känslan av snopenhet när man missat eller nästan missat något man inte hade behövt missa och som man var inställd på att man inte skulle missa. Det var nämligen så, att jag hade varit på påvens mässa i Malmö – mer om den och evenemanget på Malmö arena i nästa inlägg – och skulle åka tillbaka till Lund på ett möte som var klockan ett. Jag var lite orolig att det skulle bli lite för ont om tid, men jag tog ett tåg som skulle gå 12.37 från Malmö och trodde att jag säkerligen skulle hinna. På tåget tänkte jag kolla upp på Google Maps hur jag skulle ta mig till adressen, men wifi:t fungerade inte på tåget. Jag klev av 12.41 i Lund och hade således nitton minuter på mig att ta mig till mötet.

Först tänkte jag gå, men så såg jag på Google Maps att det snabbaste sättet att ta sig dit var med buss, så jag bestämde mig för att ta buss i stället och gick till busshållplatsen som min buss skulle gå från. Jag kunde åka med buss 1 eller buss 6. De tider som stod på skärmen vid busshållplatsen stämde inte riktigt med de tider som stod på Google Maps, men jag tänkte inte något särskilt på det. Bussen var flera minuter försenad, och till slut var det mindre än tio minuter kvar tills mötet började. Efter ett tag kom buss 6 i stället för buss 1, så jag hoppade på den. Så började vi åka. Vid Botulfsplatsen passerar klockan ett, och jag ringer och säger, att jag blir lite sen. Efter ett tag korsar vi vägen där Hemköp ligger. Jag tänker att bussen på något sätt kommer att ta sig mot LTH, dit jag ska, därifrån, men efter en stund inser jag, att jag har åkt åt fel håll! Att samma buss kan gå åt olika håll, var något jag inte hade en tanke på, när jag steg av tåget vid stationen. Jag hoppade av bussen, och kollade på Google Maps hur jag skulle ta mig till mötet därifrån. Enligt Google Maps kunde jag tidigast vara där runt halv två…

Jag funderade på att ta bussen som Google Maps föreslog, men jag hittade inte hållplatsen som bussen skulle avgå från, och dum som jag var, tänkte jag: ”Nu skiter jag i bussarna och börjar gå mot rätt håll i stället, och så kanske jag tar en buss på vägen.” Som om jag skulle veta bättre än Google Maps… Sedan gick jag en bra bit och kollade efter ett tag upp hur jag skulle ta mig till mötet från den plats jag var på då. Då skulle jag enligt Google Maps vara framme tidigast tio i två… Jag velade fram och tillbaka och tänkte ringa en taxi och fråga om det var möjligt att den kunde ta mig till mötet snabbare, men då dog min telefon! Efter ytterligare lite velande bestämde jag mig för att gå hem, eftersom det inte var någon idé att ta sig till mötet längre. Kände mig så fruktansvärt snopen, besviken och frustrerad! Hade jag bara tagit rätt buss från början, hade jag kunnat komma i tid! Och hade jag gått, kanske jag bara hade kommit tio minuter, en kvart för sent! Och hade jag tagit en buss åt rätt håll åt det ställe, där jag hoppade av, hade jag ändå kunnat vara framme halv två! Kunde inte släppa detta under eftermiddagen, men vet, att det kommer att gå över snart. Jag har ju känt denna känsla förut, och här kommer de exempel ur mitt liv jag kommer på:

– När jag gick i femman – tror jag – och missade en bussbrandövning på grund av att jag hade pianolektion. Tror inte att brandövningen var obligatorisk, eftersom jag hade pianolektion, men jag hade inte alls fattat att de skulle krocka med varandra och blev så snopen när jag gick från min pianolektion och såg alla andra komma tillbaka från bussbrandövningen.

– När jag gick i sjuan och hade tandläkartid under en slöjdlektion, men missade tandläkartiden. Sa till läraren att jag hade tandläkartid och var helt inställd på att jag skulle till tandläkaren – som låg precis vid skolan – under första halvan av lektionen. Sedan blev det rast och därefter började andra halvan av lektionen – och efter ett tag står pappa i dörröppningen, och jag inser, att jag har missat tandläkartiden – trots att jag varit så inställd på att gå dit! Egentligen borde jag ha gått dit redan under rasten.

– När jag gick i gymnasiet och insåg, att jag helt glömt bort en föreställning av Den girige, som hela klassen skulle se. Det var på en söndag, så vi var inte i skolan först. Åkte i alla fall in och såg slutet av föreställningen, men hade ju helst velat se hela.

– När jag var i Shanghai och skulle på en salsalektion på Fudan University. Instruktören hade lovat en extra lektion för oss som inte kunde den dagen, då den egentligen var, vilket ju var jättesnällt. Jag hade inte varit på Fudan University tidigare. Det finns ingen metrostation i närheten, så jag åkte till den station som jag trodde låg närmast och tänkte nog åka buss till universitetet därifrån. Kommer inte ihåg exakt hur jag gjorde. Jag kanske åkte buss en bit och gick resten, eller så kanske jag åkte taxi en bit. Till slut kom jag till universitetet, men då var problemet att hitta gymmet, där vi skulle vara. Jag irrade runt som en yr höna, för jag förstod inte alls kartan, som instruktören hade skickat. Jag frågade flera personer var gymmet låg, och efter ett bra tag kom jag äntligen fram, typ en timme för sent. Jag kommer inte ihåg, hur jag till slut hittade gymmet. Jag var i alla fall ursinnig innan jag kom fram!

Nu hoppas jag, att något liknande inte händer på ett tag!

Tankar kring matkulturer

Jag älskar att jämföra och är oerhört intresserad av mat och bakning, så jag skulle verkligen vilja lära mig mer om historien bakom alla matkulturer och få reda på vad skillnaderna mellan dem beror på. Innan jag åkte till Kina var jag lite rädd att jag inte skulle kunna äta maten där alls, men så blev det ju verkligen inte, som tur var. Kinesisk mat upptog huvuddelen av min föda. Och jag kan ju säga att den maten som serveras på kinarestauranger i Sverige, och säkert övriga delen av Europa, är rena skämtet. De så kallade kinakrogarna är så västerländska att det bara skriker om det. När jag kom hem, ville jag aldrig mer äta på en kinarestaurang i Sverige, för de har givit mig en bild av något som inte finns. Maten i Kina, i alla fall den jag har ätit, är inte alls som i Sverige. I Sverige brukade jag äta massor av jasminris, massor av sötsur sås, friterad kyckling och vårrullar. Jag tyckte att det var jättegott förut, men nu vet jag att det bara är en fruktansvärd imitation, så nu vill jag inte äta det längre. I Kina åt jag goda grönsaker, kött och grönsaker i såser, nudelsoppor, andra typer av ris, goda nudelrätter, hotpot, baozi, ångade jiaozi, stekta jiaozi och jiaozi i soppa. Bland annat. Det fanns hur många maträtter som helst, men ingen som tillagades i ugn, och inget bröd och inga bakverk. Vad jag har förstått det som, används ugn inte över huvud taget i fjärran östern-köken, alltså till exempel det kinesiska, det thailändska och det filippinska. Jag undrar verkligen vad det beror på. I alla andra delar av världen äter man väl bröd? Eller har jag fel? Någonting, som inte heller ingår i åtminstone det kinesiska köket, är mejeriprodukter. Ägg finns, men inte smör, grädde och mjölk. Vad jag har förstått det som, är dessutom de flesta kineser laktosintoleranta.

Jag skulle jättegärna lära mig mer om sydamerikansk mat, men det verkar ju som att den är mycket mer lik europeisk. Vilket ju inte är så konstigt, med tanke på allt europeiskt inflytande Sydamerika har fått. Men jag tycker, utifrån all mat jag har smakat på, att alla matkulturer, utom de från fjärran östern, är ganska lika varandra. Maten från fjärran östern känns helt annorlunda all annan mat. I dessa kök finns smaker man aldrig har stött på tidigare och som känns oerhört främmande. Och det, som är så intressant, är, att man i Mellanöstern och Indien äter bröd, och de ligger ju nära Kina, där man inte äter bröd. ”Brödgränsen” verkar gå mellan Indien och Kina. Men jag vet verkligen inte allt om detta, så någon kunnig får gärna lägga sig i!

Det är ju lätt att förstå, varför viss typ av föda är vanlig på ett ställe. Det beror antagligen på, att den är lätt att odla eller få fram där. Däremot behöver man nog göra lite fler efterforskningar, för att förstå, varför man väljer olika tillagningsmetoder på olika ställen. Hur kommer det sig, att man inte använder ugn i traditionell kinesisk matlagning?

1462098_637681232921235_403697874_n[1]
”Kinamat” i Sverige… 

IMG_1683…och Kinamat i Kina 

Att lära sig ett språk

Som många av er säkert har förstått, är mitt mål att lära mig ett till språk flytande. Ofta tror man att det är enklare än vad det är. Det tar ändå ganska lång tid. Innan jag åkte till Kina, trodde jag att jag skulle lära mig mandarin flytande på ett år, men jag kan verkligen inte säga att jag kan mandarin flytande. Kan ju en del och kan föra vissa samtal på kinesiska. Om jag hade varit där längre, hade jag säkert kunnat prata mandarin helt okej. Det var ändå annorlunda att lära sig kinesiska jämfört med de språk jag har läst på hemmaplan. Även om jag kunde mindre kinesiska än flera andra språk, hade jag inte lika stor spärr mot att använda det. Det är nog så man måste känna för att lära sig ett språk. Första steget är att bara göra sig förstådd över huvud taget. Man kan inte förvänta sig att man kommer att prata perfekt i början, och man skall inte vänta tills man kan allt perfekt innan man börjar prata, för man lär sig genom att prata. Det är en sak att göra övningar i en bok och förstå grammatiska konstruktioner, och en helt annan att använda dem i praktiken. Men jag tror att det blir lättare ju mer man pratar.

Här i Lund har jag träffat vuxna personer som har varit i Sverige i bara några år, och som ändå pratar mycket, mycket bättre än vissa personer som har varit här sedan de var i tio- till trettonårsåldern. Det är ju rätt intressant. Det är ju svårare att lära sig ett språk flytande efter en viss ålder, kanske åtta år. Är inte helt säker. Folk som har kommit till Sverige som kanske sex- eller sjuåringar, pratar ju svenska utan brytning. Det är ju som sagt svårare att lära sig ett språk flytande som vuxen, men det är inte omöjligt. När man är tonåring, borde man alltså kunna lära sig att prata språket perfekt, men det finns ändå många som inte gör det. Orsaken skulle jag tro är att man helt enkelt inte lägger tillräckligt mycket energi på att behärska språket perfekt. Man nöjer sig för tidigt. Eller så tror man att man pratar perfekt, fast man inte gör det. Nu syftar jag inte bara på uttal, utan även på att behärska grammatiken.

Hur känner då jag angående tyskan? Skulle väl säga att den behöver slipas. Jag kan rätt många ord, men behöver öva på att prata tyska och förstå talad tyska. Förstår oftast det mesta när jag läser tyska, om det inte är för avancerat. Det jag är bäst på, enligt min egen åsikt, är att skriva och läsa. Skulle väl ändå kunna säga att jag är bättre på att skriva på tyska än vad vissa personer, som kommit till Sverige i tonåren och slarvat något fruktansvärt med språket, är på att skriva på svenska. Dock påstår jag verkligen inte att jag skriver felfritt. Men jag fortsätter att kämpa på!

Det är inte jul än

Något som provocerar mig något alldeles fruktansvärt är hur folk redan har börjat fira jul. Det är INTE jul än, det är advent! Men det verkar inte ha gått in i vissa människors skallar. Hur kan man skaffa en julgran redan nu?????!!!!! Fullkomligt oacceptabelt är vad det är!! ”Ja, men det är ju så mörkt, grått och trist vid den här tiden på året att vi behöver fira jul i två månader för att överleva.” Ständigt denna självömkan. Så farligt är det väl inte, det är klart att man överlever några höstmånader utan att fira jul! Folk har haft det betydligt värre än vad vi har det nu. Man kan väl spara sig tills det är jul, så att man inte tröttnar på julen på juldagen och slänger ut granen redan då? Lite ska man väl ändå kunna lida?? Men nu är ju lidandet redan slut, för under adventstiden går det väl knappast någon nöd på en? Om man inte fastar, så klart. Advent är en underbar tid då man inväntar julen. Man sätter upp adventsstjärnor och adventsljusstakar, tänder adventsljus och bakar vissa saker. Det vill säga, man firar advent i advent. Inte jul.

Resdrömmar

Nu när jag har varit hemma ett tag blir jag sugen på att åka i väg igen, haha. Det ger mig en kick att vara långt hemifrån och redan ha varit borta i över ett halvår och klara det. Sedan vore det skönt att få ”ta en paus” från allting här hemma. Hittade ett så fruktansvärt lockande program i Kanada, där man fick arbeta i Vancouver. Har länge velat åka till Kanada. Men det passar inte in i mina planer att bo utomlands igen mer än när jag om två år planerar att bo i Tyskland i ungefär sju månader. Man kan inte göra allt, haha. Det finns massor av kurser och till och med hela utbildningar som jag gärna hade läst om jag hade haft obegränsat med tid på mig att utbilda mig.

Jag älskar att resa och vill resa så mycket som möjligt. Vill egentligen åka till alla länder som finns. De platserna jag allra helst vill åka till nu är Sydamerika och Kanada. Ska verkligen åka till Kanada på semester i framtiden.

IMG_1374

När man hamnar fel

Ibland kan man ha oturen att stöta på märkliga människor som har en annan uppfattning av verkligheten än vad man själv, och de flesta andra, har. Har man riktigt otur, har dessa människor dessutom makt över en. Det var detta som jag råkade ut för i Tyskland. Jag hade hittat en annons på nätet om jobb på ett kafé och sedan sökt det och fått det. Jag såg fram emot detta i flera månader och åkte till Tyskland med inställningen att jag skulle få börja på ett roligt jobb. Om någon från ett annat land kommer för att arbeta hos en, tycker jag att det verkligen visar drivkraft och engagemang, och då ska man se till att personen känner sig så välkommen som möjligt och trivs på arbetsplatsen. Det kan man inte säga att mina arbetsgivare gjorde… Jag kom dit och gjorde mitt bästa hela tiden och försökte komma ihåg allt de sade. Jag vet själv att jag skötte det hela bra, men självklart blev det en del småmissar här och där, men för det mesta inga allvarliga, utan sådana som gick att rätta till, och som vem som helst hade kunnat göra, men som man kanske speciellt kunde göra i början, när man var ny. Det är ju helt naturligt att det blir lite fel ibland innan man har kommit in i allt och lärt sig hur allting fungerar. Att tyska inte är mitt modersmål försvårade det ju också en del. Även om jag förstod det mesta, förstod jag inte allt. På kaféet fanns ingen kassaapparat, utan vi var tvungna att skriva upp allt för hand på lappar och räkna ut alla notor i huvudet. Det var inte det lättaste att göra när man var stressad, och jag tycker inte att det är rimligt att stora summor ska räknas ut i huvudet och att man bara litar på att allt stämmer. De underlättade det som sagt inte på kaféet, eftersom de varken hade kassaapparat, pekskärmar eller ens miniräknare, men trots detta, och att allt var på tyska, gjorde jag som sagt ändå alltid mitt bästa, och jag vet att jag gjorde det bra. Fick jag någon gång höra det, för att uppmuntras och utvecklas? Nej, verkligen inte. I stället fick jag ta emot utskällningar om jättefåniga smådetaljer och irriterade till ilskna kommentarer om att något inte var rätt. Till exempel fick jag en utskällning för att jag hade lagt ned pengarna gästerna betalat med i plånboken innan de fått tillbaka växeln, för tydligen skall man låta deras pengar ligga kvar på bordet och, när man ger tillbaka växeln, räkna från den summan gästen vill betala, tills man kommer upp i den summan gästen har lagt fram. Alltså… WHAT?! Jag har aldrig hört något liknande tidigare och hade aldrig kunnat föreställa mig att man skulle göra på det viset. Och detta fick jag alltså en utskällning för, som om det vore något jätteallvarligt. Ett annat exempel är när jag skulle servera några gäster mat. Den kvinnliga kaféägaren hade sagt till mig att göra i ordning en korg med ett visst antal knivar, gafflar och skedar. När jag hade gjort det, kom den manlige kaféägaren ut med en skål risgrynsgröt – som de har på sin matsedel, ja, trots att det inte är jul, och som gåtfullt nog är riktigt populärt – som jag förstod att jag skulle gå ut med, och min första tanke var då självklart att risgrynsgröten hörde ihop med korgen jag hade gjort i ordning, så jag försökte fråga om det var så, men den manlige kaféägaren drog bara jätteargt undan korgen och fräste att de inte hörde ihop. Jag kom i nästa tanke på att de inte borde höra ihop med tanke på att det var knivar och gafflar i korgen och skulle precis gå in i köket och se på lappen vart gröten skulle, men det hann jag inte innan jag fick en lång utskällning och utläggning om att jag alltid måste titta på lapparna i köket och se vart de olika maträtterna skall. Jag visste redan det och skulle liksom precis göra det, och om någon ändå kommer ut med en maträtt är det väl inte så konstigt att man frågar direkt vart maten skall i stället för att gå in i köket och se det på lappen. Sedan har de blivit galna för att jag inte hade låst en dörr som skulle vara låst, fast jag inte visste att den skulle vara låst, och råkat trycka på fel timer när jag skulle göra i ordning te, och därmed stannade nedräkningen för hur länge en annan kanna tevatten hade dragit åt sig av tebladen, och snäst att jag måste bära in all smutsig disk från en bricka innan jag börjar bära ut diskad disk från köket, när jag tänkte att jag bara skulle passa på att ta med mig lite diskad disk när jag ändå gick ut ur köket. Bland annat. Varje dag snäste de som minst åt mig, om de inte också gav mig en utskällning. Det är helt oacceptabelt att behandla en anställd så. Man skäller liksom inte ut anställda, så länge de inte har gjort något jättedumt med flit, så klart. Har någon gjort något fel, kan man på ett vänligt sätt förklara hur man ska göra i stället. Som ni förstår, trivdes jag inte speciellt bra där, utan var hela tiden livrädd för att något skulle bli fel, eftersom jag då skulle få en utskällning. Kaféägarna verkade tro att hela deras system skulle spricka bara någon gjorde minsta lilla småfel. Vad jag än frågade eller sade till den manlige kaféägaren, svarade han irriterat. De var fruktansvärt orättvisa och såg bara de fel jag gjorde, inte när jag utförde allting bra, vilket jag för det mesta gjorde. Det var inte särskilt upplyftande att försöka lära sig och bli bättre när de bara anmärkte och klagade på mig.

När jag efter sista arbetsdagens slut skulle få min lön i kontanter kom nästa överraskning. De hade med sig en bunt notor som jag hade räknat ut och som inte stämde. Alla fel jag hade gjort drog de av på lönen. Det stod ingenstans att de hade rätt att göra det. Det var ju min handstil på lapparna, men de kunde egentligen inte bevisa att det var jag som hade skrivit dem och räknat ut notorna. Och inte nog med att de drog av de felräknade notorna. De tog all min dricks, eftersom det tydligen var tänkt att jag skulle vara den enda servitrisen på kaféet, men de varit tvungna att ta dit andra, eftersom ”det inte fungerade att bara ha mig där”, och det blev för dyrt om jag skulle få dricksen, eftersom de var tvungna att använda den till att betala de andra. De hade alltså tagit MINA pengar som gästerna givit MIG. Är det ens lagligt att ta anställdas dricks? Jag har ganska svårt att se hur det hade räckt med en servitris, det hade nästan varit omöjligt med bara en. Kan tilläga att bruttolönen verkligen inte var särskilt hög med tanke på att jag arbetade sex dagar i veckan med tio till femton minuters rast varje dag, och det jag fick ut efter att alla avdrag var gjorda, var rena skämtet. Dessutom överöste de mig med elakheter när vi satt ned det sista när jag skulle få min lön. De hade redan sagt vad de tyckte om mig, så sista dagen hade man ju kunnat tänka sig att de bara skulle ge mig lönen och låta mig gå. Jag förstår inte hur man kan ha på sitt samvete att ha varit så elak mot och tryckt ned andra personer. Jag tycker inte att det är så tråkigt att jag inte kommer att arbeta där mer, som ni säkert förstår. Om ni får syn på en annons om jobb på kaféet Café im Apfelgarten på den nordtyska ön Föhr, så sök inte det jobbet. Jag vill varna er för detta, eftersom de annonserar i andra länder, bland annat i Sverige. Och att allt skrivs och räknas ut på papperslappar och att det inte finns någon kassaapparat, är helt absurt. Det skulle inte förvåna mig om de har detta system för att lättare kunna skattefuska. Ska tipsa tyska skatteverket om kaféet. För övrigt hoppas jag att Barbara och Bernhard Gloy på Café im Apfelgarten i Oldsum på Föhr fattar att det straffar sig i längden att behandla personal på ett så oacceptabelt sätt och att de börjar fundera lite på vad de har eller att kommer att ha för rykte, eftersom jag inte tänker tiga om hur de behandlat mig och det även är folk i Oldsum som känner till hur det går till bakom kulisserna på kaféet.

IMG_0124
Bjuder på en gammal bild som avslutning 

Trafiken i Shanghai

Trafiken i Shanghai är helt vansinnig, tycker jag. 95 procent av alla bilister borde inte ha körkort. I Sverige är det ju alltid fotgängare som har företräde överallt, om det inte är vid ett övergångsställe med trafikljus, och i slutändan är det bilister som ska anpassa sig efter fotgängare. Här är det tvärtom. Trots att det är grön gubbe, bilarna har rött ljus och folk har börjat gå över vägen, fortsätter bilarna ändå att köra och bara räknar med att folk flyttar sig. De kör alltså mot rödljus. Helt oacceptabelt. Bilarna kan liksom vara en meter från människorna och bara fortsätta att köra, tills personen har passerat. Jag blir rasande bara jag tänker på det. Man får vara försiktig i Shanghai, så att man inte blir påkörd. Jag har hört att det är ännu värre i Beijing. Jag skulle vilja läxa upp och skälla ut varenda bilist! Hoppas att det bestäms att alla bilister som bryter mot reglerna får böter. Det skulle bli en hel del böter i så fall.

IMG_2428

Astrill motverkas i Kina

Vissa av er kanske inte har koll på det, men Facebook, Google, Youtube och Blogspot är blockerade i Kina, och för att komma åt dessa sidor måste man ladda ner en så kallad VPN. Det finns många att välja mellan, men jag upplever att det bara är de som man får betala för som är bra. Min VPN, Astrill, gick ut vid årsskiftet, eftersom jag hade betalat för tre månader, och nu när jag uppdaterade den, kunde jag inte använda den på mobilen, för jag kan inte logga in. De senaste dagarna har jag inte heller kunnat använda den på datorn. I helgen fick jag reda på att just nu inte går att komma åt de blockerade sidorna på iPhones och iPads, och det beror på att Kina nu har börjat göra allt för att motverka VPN:er, så det de gör för att man ändå ska kunna komma åt de blockerade sidorna funkar inte längre på iPhones och iPads. Jag har hört att det beror på att olyckan under nyårsaftonen spreds mycket på sociala medier, vilket inte gillades av Kina. Teamet bakom Astrill gör dock allt de kan för att komma runt problemet. Men det är verkligen jobbigt att inte kunna gå ut på de sidor som är blockerade. För mig är det extra viktigt att kunna vara ute på sociala medier nu när jag bor utomlands. Jag hoppas innerligt att Astrill snart går att använda igen.

IMG_1934
Drakfrukt